Hypotyreos - Brist på sköldkörtelhormon
Besvär med viktuppgång, frusenhet, trötthet och nedstämdhet är alla symtom som kan förklaras av en brist på sköldkörtelhormon - en så kallad Hypotyreos. Vad är egentligen Hypotyreos och vad innebär det för dig som patient och oss som vårdare?
Bakgrund
Hypotyreos kallas det tillstånd då sköldkörteln, det vill säga den hormonproducerande körtel som sitter strax under struphuvudet, inte producerar tillräckligt med kroppsfunktionsreglerande hormoner. Sköldkörtelns funktion styrs i sin tur av en slags kontrollcentral i hjärnan som kallas hypofysen. Anledningen till varför man får Hypotyreos kan vara antingen att själva sköldkörteln (Primär Hypotyreos) inte fungerar som den ska eller att felet sitter högre upp i hypofysen (Sekundär Hypotyreos). De flesta fallen är primära och ofta har sjukdomen sin bakgrund i en autoimmun reaktion i kroppen.
Detta är en sjukdom som är lätt att missa varav man brukar säga att utredning ska ske på vida indikationer!
Symtom
Hypotyreos har en hel rad med olika symtom. Vi kommer att punkta vissa av dessa i nedanstående lista. Förenklat kan man tänka att sköldkörtelhormonet agerar som en gaspedal för kroppen, man förbränner energi, får upp temperaturen, förstärker magensrörelser och helt enkelt gasar på de metabola processerna i kroppen. Har man för lite av detta hormon så bromsas man istället vilket är varför man upplever de symtom man gör vid Hypotyreos.
Trötthet, nedsatt fysisk ork
Långsam tankeverksamhet
Frusenhet
Torr hud
Ansiktssvullnad
Muskel- och ledvärk
Förstoppning
Viktuppgång
Minskad sexlust
Utredning
Hypotyreos är en diagnos som sätts efter kontroll av hormonnivåerna i kroppen. Det är alltså med blodprover man sätter diagnosen. Dock så är det ju självklart centralt med ett ordentligt patientsamtal samt en kroppslig undersökning; dels för att utröna symtom och allvarlighetsgrad av dessa men även för att utesluta annan orsak till besvären. Hypotyreos ger många ofta diffusa symtom och precis som vi nämnde ovan ska man vara frikostig med provtagning om misstanke finns.
Hormonerna som kontrolleras kallas TSH och fritt T4. Det första är hormonet som hjärnans hypofys producerar för att reglera sköldkörteln och det andra är ett av de hormon som sköldkörteln i sig producerar. Genom kontroll av dessa kan man se dels om tillståndet föreligger men även var någonstans felet har sin grund: i hjärnans hypofys eller i sköldkörteln i sig. Har man en bekräftad Hypotyreos så kontrolleras även TPO antikroppar för att utreda om sjukdomen har autoimmun bakgrund eller om man behöver leta vidare för andra bakomliggande orsaker.
Behandling
Behandlingsmål Det som ofta styr behandling och dosering är TSH värdet, det vill säga hormonet som hjärnan producerar. Behandlingsmålen är att man vill:
Normalisera TSH värdet
Lindra/bota symtomen
Undvika överbehandling.
Behandlingsmetoder
Behandling sker genom att man helt enkelt tillsätter det kroppen har brist på: Sköldkörtelhormon. Många gånger går detta läkemedel under namnet Levaxin. För att hitta rätt dosering vid insättning av behandling så kontrolleras blodprover tätare: cirka var 6-8e vecka. Hos äldre patienter, patienter över 60 år, justerar man doserna försiktigt och kan även vara nöjd med något högre TSH värden än vad man hade varit hos yngre patienter.
Värt att notera är att det ofta tar längre tid för symtomen att gå i regress än för labproverna att bli normala: så här är det väldigt viktigt att man är noga med att ta medicinerna regelbundet även om man fortsatt en stund efter insatt behandling upplever symtom.
Ibland har man inte riktigt så pass dåliga värden att man klassas som en äkta Hypotyreos utan man har en subklinisk hypotyreos. Då tar man om proverna efter cirka en månad för att sedan ta ställning till ifall man ska sätta in behandling eller fortsätta med regelbundna kontroller av hormonnivåerna i kroppen.
Uppföljning/Komplikationer
Har man uppnått en bra dosering så brukar kontrollerna glesas ut till cirka en gång per år eller till och med en gång vartannat år. Under inställningsfas kontrolleras som sagt prover tätare: cirka var 6-8 vecka.
Överbehandling ökar risken för kardiovaskulär sjuklighet (framförallt förmaksflimmer) och kognitiva störningar, framförallt hos äldre. Eventuellt ökar risken för osteoporos hos postmenopausala kvinnor men ökad frakturrisk är inte säkerställd.